på västfronten intet nytt

Idag har jag storstädat och promenerat i Prenzlauerberg. I det tyska medialandskapet debatteras det fortfarande om Guttenberg: var han ett stackars offer som på grund av sin popularitet blev attackerad och bortjagad från maktens högborg? Eller vore Tysklands hela utbildningsväsen förstört ifall han fortsatt? Är det rättvist att kassatanten som anklagades för att ha stulit en 75 cents "pantlapp" (ni vet, en såndan som man får efter att man fört tillbaka sina tomflaskor och sedan utlöser i kassan) fick sparken? Eller sopåkaren som blev avskedad efter att han tagit en barnvagn någon annan ville slänga bort? (=dessa är kända, mediala fall som åter togs upp i Guttenberg-debatten) Ifall de för höra orden "Sie sind gekündigt", borde Guttenberg få stanna? Nåja. Oli miten oli.

Jag tror att denna rädsla för att få sparken är typisk tysk, och jag märker att jag internaliserat den i allra högsta grad. Varje gång jag gör små fel är jag säker på att "Guess what, you're fired" kommer att komma efter mig. I vissa fall är rädslan bara otroligt neurostisk, i andra fall inte. Lämnade t.ex. på fredag dörren till min "office" öppen i flera timmar, trots att jag själv befann mig i en kollegas rum i byggnadens andra ända (och genom min nya "office" kommer man in i min chefs rum.. och då kommer man åt alla värdesaker... och därför är det inte så coolt att lämna alla dörrar öppna). Och när jag kom tillbaka hade någon gått in i mitt rum, släckt lampan och dragit fast dörren. Satt hela eftermiddagen och väntade på de förebrående orden"vad sade vi om att låsa dörren när man går bort" och är säker på att orden möter mig imorgon på morgonen (tyskar älskar att påpeka att man gjort fel). Under min tid som arbetstagare i museet eller i klädskiten blev jag alltid hotad med att få sparken för de löjligaste fel. Det ledde aldrig någonvart, men alla små misstag blev sanktionerade med orden "ifall du inte snart viker jeans bättre, måste jag nog tänka ifall vi kan ha sig här". Eller som en annan kollega i klädbutiken sade "jag har känslan av att du är här p.g.a. pengarna och inte för att du älskar jobbet. Du skall vara tacksam, annars kanske vi skall tänka på ifall vi kan ha dig här...".

Här en gammal goding jag fick från en kollega i museet, som nyligen fått SPARKEN!



Nåja. Är jätte underligt att ha bytt team och arbetsrum och hela faderullan. Alla i mitt nya projekt är jätte unga, snygga, målmedvetna och framgångsrika. känner mig lite malplacerad. Dessutom är det svårt att veta vad som är okej och vad inte. I mitt förra projekt hade jag ett eget rum, egna tider - var på något sätt min egen herre, vilket stundvis också var lite ansträngande. Nu sitter jag mitt bland massvis nya människor och har ingen aning om vad som är vanligt arbetssätt bland dem.

Veckoslutet alldeles ok. Åt "trevlig resa"-middag med Gabi, som nu sitter i flyget mot Indien. Tog sedan metron till underbara Neukölln för att träffa Evilda och the skådespelarna. Tjuriga Boris uppenbarade sig också omkring klockan två, vilket ledde till ett klassiskt "par går ut tillsammans"-gräl och "la grande"-försoning nästa dag. Och en ny DDR-skohylla från loppisen i Mauerpark. I varje fall är vi inte ännu nya MAtti&Mervi, det vill säga TUKSU OCH ARTO, vars bröllop jag följt med hemma hos Evildas beställda finska TV på torsdag. Det är en alldeles ny form av patriotism, då man som finsk ex patriot samlas, äter gott, dricker öl och sitter en och halv timme framför "Tuksu menee naimisiin". Och idag alldeles underbar fortsättning. Enjoy från Seiska och Youtube! http://www.youtube.com/watch?v=UfTwr7XWEcs (fattar inte ännu heller hur man postar en fucking video)

Det enda nya är att DET ÄNTLIGEN ÄR LITE VÅRIGT! (jag för ett år sedan... beundra den fina imitationen)