no woman, no cry

Då den tyska byråkratin bäst kan jämföras med ett djungelspel, fyllt av olika regler och varierande strategier, kan jag härmed stolt meddela att jag, hurskas ja siveä Erkki, klarat av steg nummer ett och idag skall förflytta mig mot nya nivåer. Detta glädjens budskap innebär alltså att jag inte mera är en bostadslös kassi-Alma. Efter denna dags besök hos diverse myndigheter borde jag dessutom vara "flickan som är anmäld till staden" och "flickan som har ett tyskt bankkonto" (nu är ni avudsjuka, eller hur!? ;)

Har under de senaste dagarna förvånats över mitt lugn och över min glädje att bara cykel-chilla omkring för mig själv (även om jag på eftermiddagarna och kvällarna alltid träffat Camille och olika sammansättningar människor). Brukar i Helsingfors springa omkring som en yr höna, sätta upp alltför höga målsättningar för mig själv och känna mini-ångest ifall jag måste tillbringa mina Mejlandskvällar utan Tölögemenskap. I denna villervalla av hemma-aktiviteter och personliga såpoperor var det alltså ganska bra att välja knappen "omstart" och kastats in i en miljö, där jag tvingas bygga om allt från noll. Och bara se vad som händer.

Hade dock ganska svårt att somna natten mellan tisdag och onsdag, efter en super kväll i Freidrichshain med Elsa, Camille och Alex och några mojitos. Tänkte på de eländiga rummen i de ännu eländigare kollektiven, vred mig fram och tillbaka i sängen, hörde Jonnas ord om "rulltrappsspelet" klinga i bakhuvudet: Väljer man för snabbt möter man kanske, frustrerande nog, något bra senare; väntar man för länge har det goda redan seglat förbi. Åh, denna ambivalensens guldålder - har man nästan lust att tillägga. Och på förmiddagen nästa dag bestämde jag mig för att bota min inre "i valet och kvalet"-situation, för jag är ju ändå, i motsats till Hamlet, en handlingsmänniska, som inte njuter av att förkovra sig i tidens nycker. Resonerade ungefär såhär: Nu fan anamma får det vara slut på detta eviga surfande efter det perfekta kollektivet, nu väljer jag det jag hittills tyckt bäst om! Och så hoppade jag hastigt och lustigt (eller ganska trögt egentligen, efter konsulterande samtal med Camille, Chris och pappa) på cykeln och rullade fram till Prenzlauerberg till Manja och Pia. Var dock vid upprepade tillfällen säker att slutet är nära, då jag balanserade mellan bilarna i Alexanderplatz jättekorsningen - är nog dags att köpa hjälm.

Lägenheten känns dock för tillfället som ett super beslut: Babblade i det orangeröda köket i flera timmar med Manja, som ursprungligen är från Dresden och studerar arkitektur. På något sätt en hjärtligt söt människa - lovade hjälpa mig med dittan och dattan. Och var dessutom gulligt nervös, eftersom hon skulle på dejt någon timme senare. Pia har jag ännu inte träffat, men vetskapen om att hon studerar sociologi antyder att hon inte kan vara alldeles katastrofal :) Skall imorgon åka dit pånytt för att måla en vägg vit och en annan grön. Var så lättad, att jag firade mig själv med massvis med sushi.

Annars allt bra: Mellan mig och Camille är stämningen lite lugnare. Blir dock fortfarande något fruktansvärt irriterad, då hon överför sitt eget illamående på mig i form av eländigt snäsande över små deltajer. Och tjurar och skriker ifall jag inte vill sporta med henne (med resultatet att jag har sprungit, simmat och cyklat till led och lusta. Märkte igår i simhallen dock att alla texter först stod på turkiska och sedan först på tyska, intressant!!). Har dock också gjort alldeles roliga grejer tillsammans: skall ikväll på en utställning och sedan en konsert! Hurra!