Tyska tidningstankar

(Märker att mina mera eller mindre innovativa rubriksförslag påminner om övningar i introduktionskursen till nordisk litteratur: Först skall det lekas med assonans, snart skriver jag allt i form av allegorier.. urk!)

Hösten har detta år inte kommit vackert krypande till Berlin med fräscha morgnar, en viss skärpa i luften eller djupblåa kvällar. Inte ens de traditionella höstfärgade löven, som alla lågstadieelever tvingas skriva små dikter om, eller doftljus, som jag envist köper i Ikea, förekommer. Nej, såhär gick det till när Berlin förvandlades till en grått värre, kall stad: En dag joggade jag i parken i brevid Treptow hamn och Spree i shorts och svettades som ett litet svin mitt i öknen. I brist på lysande orienteringsförmåga sprang jag för långt och befann mig plötsligt mitt i ett av de största monumenten som byggts till sovjetiska soldaters ära. Jättepelare, vallar, lummiga träd och allra högst en kolossalt stor soldat - läste att monumentet byggts i två års tid och invigts 1949. Något imponerad promenerade jag vidare, tänjde i solen, lyckades pressa ner mig i spagat och tänkte att detta nog är livet. Och efter denna dag blev det - utan någon som helst förvarning - plötsligt kyligt. Och så blåsigt att mitt cyklande känns som en kraftansträngning, där fingrarna fryser och faller av. Min finländska identitet trogen hade jag släpat med mig fyra byxor, tre tjocka tröjor och två jackor, som jag och Camille systerligt delar. Under min första, soliga Berlin-vecka kändes detta något löjligt - nu som en genial insikt. Utan min viking-mentalitet skulle Camille knappt klara sig, eftersom det enda hon i byxväg äger är två små söta, franska shorts.

Har under de senate dagarna tillbringat förhållandevis mycket tid med Camilles kämppis Karen och hennes journalistvänner. Har därför diskuterat tidningar, bra artiklar, skrivande, framtidsdrömmar, politik och kultur till lust och leda. Och tvingats att koncentrera mig till det yttersta, eftersom alla talar så förbannat snabbt. I Karens och Camilles stora lägenhet finns det dagstidningar spridda i högar i alla hörn; så att de understa nästan ruttnar. För mig är det spännande att jämföra nyhetsflödet, sättet att skriva och layouten mellan Finland och Tyskland - orkar på ett helt annat sätt dyka in i dessa aktualiteter, när jag inte ruvar i bibban med högar av sociologiska artiklar. Karen har nyligen blivit intagen till Axel-Springer förlagets journalistutbildning (förlaget ger ut en betydande andel av Tysklands tidningar, bland annat die Zeit, die Welt, Bild och massvis med tidskrifter), och känner en enorm press över att inte vara tillräckligt bra eller intellektuell. Till den grad att hon blockerar sitt eget skrivande med extrem självkritik. Ganska klassiskt dilemma egentligen: Det är förhållandevis skönt att drömma om framtiden och ett roligt yrke. En annan femma blir det väl sedan att konfronteras med sina drömmar, och tvingas realisera dem. Och befinna sig i en grupp, där alla har samma ambitioner. Var igår hemma hos en av Karens kurskompisar Gaby, som är den absolut roligaste männika jag träffat på länge. Hon klippte mitt hår kort, samtidigt som vi babblade om hennes praktik i Argentina, att göra slut med långvarig pojkvän och jämställdhet i tyska arbetsplatser. Eftersom hon är från Bayern har hon dessutom ett intressant perspektiv på kulturskillnader inom Tyskland.

Jag tycker att Berlin är coolt och lite alternativt. Åt exempelvis en vegetarisk söndagsbrunch igår med Elsa och Camille i ett mysigt café, som beskrev sig som ett kritiskt rum för vänstertänkande. Enligt klassisk progressivitet och inkomstfördelning, fick man betala för det man ätit på basis av egen ekonomisk situation, det vill säga allt mellan fyra och åtta euro för det stående bordet som bestod av massvis med olika tapas-rätter. Jag valde summan 5,50, eftersom jag studerar, men inte är alldeles "pers auki". Hmmm, tyckte mig dock vara lite omoralisk, kanske sex euro ändå varit bättre?

Känns ändå lite förvirrande och motstridigt, då all denna alternativitet med vänsterbrunch, mysiga barer och fina loppisar på något sätt ändå är bunden till konsumtion. Hmmm.