spralligt värre

Här följer en kort rapport, eftersom tid är en begränsad enhet och alla de uppgifter jag måste sköta nästan oändliga. Nja, kanske inte riktigt så radikalt, men ändå.

Idag om några timmer inleder jag min tredje arbetsdag. Vill använda mig av mina känselspröten ett tag till, innan jag fäller den avgörande domen: najs eller bajs. Hittills har mina två små praktikdagar varit en överväldigande positiv upplevelse, samtidigt som jag lugnt kan konstatera att kulturkrock och kulturshock inte är konstlade uttryck. I detta sammanhang kanske de mest beskrivande orden. Kulturshock, i den mån att jag i jämförelse med både arbetsplatser och studier i Finland eller framförallt München inte stött på en så vänligt avslappnad stämning tidigare. När arbetsdagen är färdig klappar vi varandra snällt på axeln och önskar varandra en trevlig kväll. Ler snällt i cafeterian och äter glatt med varandra. Trots att de flesta är stressade och har en hel del projekt på gång.

Kulturkrock i den bemärkelsen, att de flesta barn och ungdomar (och även flera av dem som arbetar på centret) har en äkta "Multikulti" bakgrund. Som min nya praktikantkompis Tuba: en söt muslimsk flicka i Oskars ålder som utför en 1-årig praktik vid min enhet. Hon är tredje generationens turkisk tysk, uppvuxen i Kreutzberg med föräldrar som är långtidsarbetslösa. När Tuba gick i lågstadiet ville föräldrarna dock flytta bort från Kreutzberg till västra Berlin, eftersom grundskolan i Kreutzberg är något av framtidslös. Och på grund av detta klarade Tuba sig i en västberlinsk skola ända till gymnasiet - nästa år skall hon söka till uni. Detta har ingen annan av hennes gamla Kreutzberg-kompisar klarat av. Även de ungdomar jag träffade igår platsar perfekt i socialpsykologins teorier om migration och integration. Till exempel söta Abdul, som är 15 år, uppvuxen i Berlin och har 10 syskon, av vilka vissa flyttat tillbaka till Libanon. Han vill bli polis och tycker att jag absolut inte skall arbeta i ett café eller en bar efter att min praktik slutat. "För där är alla bara berusade och kanske elaka mot dig, eller så försöker de poka dig. Jag säger det bara. Du skall nog fortsätta med ungdomar". Eller Omar, 10 år, med turkisk bakgrund, som bråkar med Abdul om huruvida arabiska eller turkiska är ett bättre språk. Och undrar varför jag inte kan prata tyska med turkisk accent (vilket jag nog sannolikt kommer att göra efter dessa månader). Och sedan pratar vi lite om nationalsocialism och om att Hitler nog inte alls är cool. Överhuvudtaget.

Är spännande, men märker att auktoritet är bundet vid språk. Svårt att trovärdigt be någon ta de andra barnen i betraktande, ifall man inte kan säga det rätt. Alla konversationer löper dessutom super snabbt med en turkisk-arabisk-tysk-slang, som mitt borgerliga München-språk inte riktigt behärskar. Men vänta bara. Dessutom har jag ju Abdul på min sida!