ich bin so cool, ich bin so toll

Igår har jag sammanställt en vacker presentation över mig själv och förberett en liten reklamspot, där det framgår hur sällsynt kulturell, underhållande och flexibel jag är. Faktiskt, och fantastiskt intellektuell dessutom. Riktigt ljuvlig, alltså.

Detta innebär att jakten efter bostad, eller närmare bestämt efter ett rum i ett kollektiv, har börjat. Till skillnad från Helsingfors, är dessa WG:n (Wohngemeinschaft) en av de vanligaste formerna av boende för unga människor, i den mån att hela ansökningsprocessen blivit fullständigt institutionaliserad: Då ett rum i något kollektiv råkar bli ledigt annonseras det på en WG-sida för Berlin (www.wg-gesucht.de, till exempel), där potentiella och desperata kandidater som jag sedan plöjer sig igenom hundratals olika möjligheter och ställer sig kritiska frågor. Var vill jag bo, med hur många människor, hur stort är rummet, hur hög hyra, vill jag bo med både pojkar och flickor, osv? Sedan ringer man runt som en yr höna, skriver otaliga smålustiga mail och försöker framställa sig själv i ett så fagert och positivt ljus som möjligt. Och hoppas på att bli omtyckt; man får ju inte glömma intressanthetsfaktorn - "välj mej, välj mej, snälla!". Här kommer min text:

Hallo,
Ich heisse Erika Hägglund, komme aus Finnland und bin 23 Jahre alt. Ich studiere Soziologie und habe im Frühling mein Bachelor in Helsinki abgeschlossen. Bevor ich mit meinem Magisterstudium weitermache, werde ich ein Praktikum in einem Sozialzentrum in Kreutzberg machen, in dem ich mich mit Kindern und Jugendlichen beschäftigen werde. Im Sommersemester 2009 werde ich auch Soziologie und Genderstudies an die Humboldt studieren.
Ich bin aufgeschlossen und reise gerne – habe schon ein Jahr in Deutschlad studiert. Beschäftige mich in der Freizeit ziemlich viel mit Musik, Tanz und Kultur im Allgemeinen. Habe schon früher in verschiedenen WGs gewohnt, und bin eher unternehmungslustig. Koche gern vegetarisch (d.h. esse kein Fleisch).
Würde mich freuen, wenn wir uns treffen könnten! Denn ich erst seit Freitag in Berlin bin, habe ich noch keine deutsche Handynummer. Schreib mir also bitte eine email (erika.hagglund@helsinki.fi)
LG,
Erika


Har hittills fått svar på de flesta av mina mail. Misstänker att det beror på att jag a) fått följa med på nära håll hur det hela går till, då Fabians kollektiv i München sökte en ny kämppis hösten 2007 b) jag är utlänning, men tala bra tyska. Verkar exotiskt och imponerande i de flestas ögon (åh, denna banalitet!) c) Berlin är inte den allra svåraste staden; konkurrensen München är exempelvis mycket värre. Kommer väl ihåg att Fabians lägenhet på en dag fick närmare 80 svar, vilket ledde till att han och hans kämppis Maren struntade i människor på basis av deras smeknamn, studieinriktning eller löjliga hobbys. Berlin är alltså inget krisläge. MEN: För tillfället kryllar det av WG-desperata Erasmus-studenter i Berlin (träffade faktiskt en riktigt trevlig schweizisk flicka igår när jag var och kollade på ett rum), så man måste passa på. Och attakera aggressivt! Fick ett alldeles trevligt, dock lite dyrt, 25 km:s rum i en trepersoners lägenhet i en ganska cool stadsdel. Har lovat bestämma mig idag, tror jag tar det. Skall på kvällen gå och kolla på en annan också: Kvinnokollektiv med sex personer i åldern 27-38... hmmm... lite skeptisk. Och sedan en tredje lägenhet med två andra studerande. Idag skall jag dock framförallt äntligen köpa ett nytt tyskt SIM-kort.

Fin dag igår annars: Cyklade med Camille hela dagen genom halva Berlin - susade genom en verkliget imponerande loppis (och köpte en lite väska som fått fröken Haglund att svimma av avund och en knallgul print-tygkasse som fått min allra käraste Sampsa att sluta babbla för ett tag. Loppis i Berlin är lite andra bullar än loppis i Västnyland, för dem som förstår anspelningen;). Fortsatte sedan förbi ett ockuperat hus i Öst, gator fullspäckade av mysiga cafeér, krockade med turister i Unter den Linden och Brandenburger Tor, trampade genom Tiergarten (hörde i mitt huvud hela tiden Rufus Wainwrigt - won't you take me through Tiergarten) ända in till Västberlin, där Karen, Camille och jag gick på en Salvador Dali utställning. Utställningen presenterade framförallt Dalis illustrationer; jag fastnade speciellt för den galne konstnärens sätt att fånga Dantes Gudomliga Komedi och Bizet's Carmen. Även om man som sociolog kanske inte alltid borde lyfta fram den enskilde individen, utan fokusera på samhällsstrukturen, måste jag medge att Dalis uttalanden (t.ex. "bara de obegåvade jagar efter pengar - i de begåvades händer faller pengarna bara") och självframställning vittnar om en antingen fullständigt absurd eller genial människa. Kanske båda parallellt. Såg en kortfilm som Dali regisserat om sig själv, där han med mustascherna vaxade hårt skriker "I am not crazy, at all".

Till slut åt jag en halloumipita i Kreutzberg för 2,50 - mums! Tänker snart börja med en matblogg!